Nu är jag äntligen tillbaka i Södertälje, trött och avslagen från en helg präglad av Borstmästeriets vintersittning, sociala aktiviteter och en hel del resande. Det känns dock inte som det brukar göra. Jag känner ett tomrum. Jag känner en besvikelse och sorg. Efter en helg som denna brukar man som sagt vara helt slut men samtidigt kunna tänka för sig själv: "Det var värt det" med ett leende på sina trötta läppar och alla roliga scenarion från helgen som snurrar i ens apskalle. Det slog mig att jag inte känner så efter denna helg.
Anledningen till min besvikelse är lördagens sittning; En långrandig tillställning som inte mynnade ut till något mer än ett stort tomrum. När man spenderar hela söndagen tillsammans med Johan Lindau och diskussioner om kvällens höjdpunkter var:
"Kul att Martin gått ner i vikt"
"Härligt att se Mario igen"
"Vad kul det var att basta på förfesten"
"Vad tokigt det blev när Johan drack STRO80 hemma hos William"
"Jag fick sitta brevid Pelle!"
...då har inte sittingen satt några som helst grova spår i mig.Det fanns inga som helst ögonblick av den prakt, ståtlighet och glädje jag vanligen förknippar, och alltid har förknippat, med Borstmästeriet.Vi vet alla vad ledorden O.S.T står för men den kvällen var det bara något vi sjöng om i sångerna."Omtake" kan under denna kväll bytas ut mot "Ostruktur""Stil" kan bytas ut mot "Skuffelse""Tradition" kan med lätthet utbytas med "Tidsöd"Mina kollegor och vänner hemifrån brukar alltid fråga och förunnas över varför jag väljer att åka upp till Sundsvall "bara för en sittning". Jag har aldrig behövt tvivla på varför jag gör det förrän nu. Om någon av mina kollegor frågor mig i veckan varför jag åkte upp på en sittning i Sundsvall kan jag ärligt talat inte svara på något bra sätt.Under mina sex år som borstmästerist har jag aldrig varit med om en sämre sittning. Jag hoppas innerligen att vi slipper tillställningar med så pass låg nivå som helgens, kan acceptera våra misstag, dra ett streck över detta och framförallt dra lärdom och blicka framåt. Detta uttrycker jag mig bara för att jag älskar denna förening och alla dess medlemmar. Jag har både varit med och sedan bevittnat den drivas frammåt i något stort och positivt. Därför jag samtidigt ställer så pass höga krav på den.
Jag vill att ingen tar detta på något sätt personligt utan istället tar en funderare och drar lärdom av det som gick mindre bra.
Vid tangenterna
Joakim Lindholm